När flatcoated retrievertiken Izabelle tillsammans med matte Carina Simonsson och de andra räddningshundsekipagen klev av bussen efter fem timmars skumpande från flygplatsen, möttes de av en stad i kaos. Izabelle och hennes hundkollegor skulle nu genomgå det verkliga provet på att de lärt sig till räddningshundar. Det var i det jordbävningsdrabbade Turkiet och där var miljön något helt annat än lugnet och tystnaden som rådde under träningen på Räddningsskolan vid Revingehed. Larmet var öronbedövande. Det var människor överallt, stora maskiner som grävde och schaktade bland de sammanrasade husen och mitt i allt detta började den svenska räddningsstyrkan bygga upp sitt läger. Det var mitt i natten och om bara några timmar skulle hundarna ut på de första sökpassen.

Bara ett halvt dygn tidigare hade Izabelle och Carina varit hemma i lugn och ro i villan i Furulund. För dem bägge var det första gången de gav sig iväg på ett internationellt räddningsuppdrag. Carina packade sina saker och det som måste med till Izabelle, hundmat och träningsväskan med nödvändig utrustning för en räddningshund, bl a arbetsvästen, förbandsartiklar och skor för att skydda tassarna.
- Vi flög i Herkulesplan från Landvetter, berättar Carina. Det var första gången Izabelle flög. Hundarna fick lite bomull i öronen eftersom det är ganska mycket oväsen i planet. Izabelle och de andra hundarna vilade i sina burar. Inte en enda hund var orolig. Izabelle var mycket koncentrerad på att göra sitt jobb. Buller och människor som sprang omkring bekymrade henne inte. När det började ljusna bar det iväg ut bland husruinerna för det första arbetspasset.

- Den första anblicken av alla raserade byggnader var otäck och den tomma blicken hos människorna som inte hade någonstans att ta vägen – ingenstans att bo längre. Det är svårt att säga om Izabelle och de andra hundarna förstod att det var allvar nu. Men vi förare beter oss förstås annorlunda än när det är träning.

De svenska räddningshundarna är tränade att söka efter levande människor. De hade aldrig tidigare stött på döda. Izabelle reagerade genom att visa intresse för vad hon hittat, men hon gjorde ingen markering. Hon visade att hon funnit något, men visste att det inte var vad hon ska leta efter. Hur hon och de andra hundarna har påverkats av att hitta döda människor är det omöjligt att säga ännu, då alla hundarna ännu sitter i karantän och inte har tränats sedan de kom hem. - Hundarna stöter på mycket som är nytt för dem. Och visar på samma sätt intresse när de till exempel hittar mat eller kläder. Man måste förstå att när vi arbetade bland husruinerna gick vi in i andra människors hem och där fanns allt sådant som finns i ett hem.

Enligt rapporter från andra internationella räddningsstyrkor kan hundar som hittar många döda människor till slut tappa lusten att söka människor alls och bli deprimerade. För att inte det ska hända måste hundarna få hitta överlevande och därför brukar förarna när de märker att hundarna tappar arbetslusten ordna övningar så att de får finna levande människor och få tillbaka glädjen.

Fortsättning UPP till höger.

- Vi hittade inga levande människor i de områden vi sökte i, berättar Carina. Visst hade det varit skönt att hitta någon levande människa, men samtidigt är det positivt att veta inga levande människor fanns kvar begravda under rasmassorna.
Sökandet är hårt arbete för hundarna. Därför ar det viktigt att de inte behöver jobba för långa pass och att de vilar ordentligt mellan passen.

- Jag skulle tro att Izabelle arbetade cirka 40 minuter i taget och vilade ungefär lika länge mellan passen. Arbetet är jobbigt och stökigt för hundarna, de kryper och klättrar och lyfts från våning till våning. Ibland undrade nog Izabelle varför matte skickade henne att söka på sådana trånga besvärliga ställen. Man ser på hunden när det är dags för vila.
Innan räddningsekipagen började på varje ställe säkrades byggnaden av säkerhetspersonalen, så att ras eller andra olyckor inte skulle inträffa.
Under arbetat kom många efterskalv. Izabelle brydde sig inte nämnvärt om detta, men följde med matte ut från var de befann sig när skalven kom. Hundarna lämnas inte ensamma eller utom synhåll under ett sådant här uppdrag. Alltför mycket kan hända. Överlag togs hundarna emot mycket positivt av befolkningen, även om många var rädda för dem. - Man har hundar på ett helt annat sätt i Turkiet än vi har här. Det finns mycket gathundar. Ett visst uppseende väckte hundarna. Sista dagen vi var vi ute och gick med hundarna på stan. Det kom en massa barn springande. De pratade och skrattade och klappade hundarna.

Då märkte man att livet hade börjat komma tillbaka igen. Det syntes i ögonen på barnen. Izabelle som är mycket folkkär och mer än gärna låter sig klappas och pysslas om trivdes bra med uppmärksamheten.
- Jag tror nog hon tyckte det var positivt att åka iväg, eftersom hon hela tiden var som hon brukar vara – pigg och glad och full med bus, säger Carina.

Svenska hundar är i stort sett de enda räddningshundar som måste sitta i karantän när de har varit på uppdrag utanför EU/EFTA-länder. Detta innebär att deras träning avbryts under fyra till sex månader efter hemkomsten. Ännu så länge är det inga av de hundar som var i Turkiet som kunnat återgå till träningen. Den första styrkan som skickades iväg fick lämna karantänen vid årsskiftet, men kan fortfarande inte röra sig fritt då de ska vara i karantän hemma två månader till.
- Det kommer säkert att ta ett tag innan de kommer upp i samma standard som de hade innan de åkte, menar Tonny Antmar, ansvarig för räddningshundsutbildningen vid Räddningsskolan i Revinge. De är nog lite ringrostiga efter karantänstiden, men har nog mest tappat konditionsmässigt.
I andra länder kan hundarna börja träna igen direkt efter hemkomsten och då kan man med en gång ta itu med eventuella spår efter upplevelserna.
- Hur hundar påverkas och hur mycket av upplevelserna de tar med sig in i framtiden är individuellt. Det märks inte heller förrän hunden konfronteras med det vid nästa tillfälle. Det är som att vissa hundar reagerar för smällar, andra skakar det av sig och går vidare.

Carina och de andra hundförarna i den internationella styrkan har blivit väl informerade om de karantänsregler som gäller för räddningshundarna och var alla medvetna om vad som väntade när de kom hem. Men visst är det tomt utan Izabelle, även om familjens övriga hundar berner sennentiken Nellie och flatcoated retrievertiken Ior gör sitt bästa att hålla mattes humör på topp.
Räddningshundsförarna har också haft möjlighet att hälsa på sina hundar i karantänen. Hundarna är på en speciell karantän på militärt område utanför Linköping, berättar Carina.
- Sist vi var där och hälsade på fick vi möjlighet att vara med hundarna i en lada. Då var Izabelle full av energi och arbetsvilja, så det ska gå bra när vi sätter igång igen.

FAKTA/karantän (2002)
Svenska hundar kan efter bl a vaccinering mot rabies och leptospiros resa fritt i EU/Efta-länderna och tillbaka till Sverige igen. Men för resor utanför dessa länder kräver Jordbruksverket att hunden sätts i karantän under sammanlagt sex månader (fyra månader på karantänsanläggning och två månader därefter i hemmet). Detta motiveras med att vissa områden, däribland Turkiet, är speciellt smittfarliga. Den typ av rabies som finns i Europa är en variant som i huvudsak grasserar bland rävar och som framgångsrikt har bekämpats. I smittfarligare områden finns andra typer av rabies mot vilka vaccinationen inte anses ge fullgott skydd. Detta hindrar dock inte att svenska hundar på resa i Europa kan stöta på hundar som vistats i land utanför EU/Efta-området och detta till trots inte varit i karantän, då EU-länderna inte har samma regler gällande karantänsvistelser som Sverige.